Upp till bevis

Efter fem år av studier i fri konst ska nu landets 80 nykläckta konstnärer ta upp kampen om de kreddiga stipendierna, de hetaste galleristerna och om köparnas pengar. Vi möter två av Sverige nya konstnärer som inte har någon plan b. Tvärtom har de bestämt sig för att lyckas.
Tidningen Vi konst

Ur artikeln

Det är vår och ateljéerna där avgångseleverna slutför sina examensutställningar flödar av ljus och en gnutta ångest. Efter fem år är det dags att lämna skolans trygga salar, förstående lärare och stöttande klasskompisar. Karl Norin och Carola Grahn tycker båda att det ska bli skönt men samtidigt läskigt. 

– Det kommer att gå bra för honom, säger Carola och pekar på sin klasskompis Karl. Ni borde investera nu, för snart kommer det vara för dyrt, skrattar hon.

   Vi är i fiket på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Här är väggarna vita och kaffet svart.

 – Man kan ju tro att vi var stöddiga men vi var väldigt blyga, tysta och jättesnälla. Första klassresan blev jättetråkig eftersom ingen sa någonting på tre dygn, skrattar Karl.

 – Jag fattade ingenting i början och det kändes som om jag var lämnad lite åt slumpen, säger Carola. Utbildningen bygger mycket på att eleven tar egna initiativ, professorernas mål är att få oss att ifrågasätta och tänka själva vilket de gör genom att i det oändliga fråga oss, varför? Idag fattar jag hur bra det har varit och hur mycket jag har lärt mig. 

– Jag tycker att det ska bli skönt att gå ut. Visst är den ekonomiska osäkerheten lite läskig nu när min konst måste bära sig själv, men jag har ingen plan b, däremot är jag beredd att ta ett jobb på Ica, även om det skulle vara fantastiskt att slippa. 

   Karl menar att framgång handlar nödvändigtvis inte om pengar, utan om att inte behöva kompromissa och göra konst som man själv tycker håller måttet.  

 – Sedan jag blev pappa oroas jag självklart mer om hur jag ska få ihop tiden, pengarna och allt praktiskt, men hittills har det faktiskt gått bra. Jag har fått strukturera min tid i ateljén och upptäckt att det faktiskt är bättre att behöva klocka sitt arbete än att ha all tid i världen.

   Det här med barn är något som Carola också vill. Ofta pratar hon och hennes kvinnliga klasskompisar om hur det är möjligt att få ihop ekvationen.

– Jag kan känna oro inför hur det ska gå. Kvinnor i konstvärlden får ofta höra, från alla möjliga håll, att vi inte borde skaffa barn eftersom föräldraskapet tar för mycket tid från konsten, säger Carola som ändå har bestämt sig för att försöka. 

–. Hellre väljer jag att ta hand om mina relationer framför en ensam konstnärskarriär. Hur kul är det att sitta ensam på ett sjaskigt hotellrum tillsammans med andra konstnärer och bara tänka på sig själv? 

Foto: Saga Berlin