Del 1 i serie om vårdnadslag
Tvisten mellan Anna och Anders är en lång och sårig process. Simon föddes sommaren 1995. Anna och Anders ansökte om gemensam vårdnad, eftersom de inte var gifta. Men under hösten tog Anna Simon med sig och flyttade hem till sina föräldrar. I januari 1996 begärde hon ensam vårdnad om sonen.
Sedan dess har tvisten böljat fram och tillbaka. Samarbetssamtalen på socialkontoret ledde ingen vart. Flera överenskommelser om umgänge har ingåtts och spräckts. Paret har mötts åtta gånger i tingsrätten för tillfälliga beslut om vårdnad och umgänge. Anna har två gånger polisanmält Anders för sexuella övergrepp mot Simon, men åklagaren har lagt ner undersökningen i brist på bevis.
Efter fem och ett halvt års utredande och tvistande föll domen. En barnpsykiater och två psykologer vittnade i tingsrätten om att Anders med stor sannolikhet begått sexuell övergrepp mot Simon – dock utan att själva ha pratat med Anders. Men varken polis, åklagare, vårdnadsutredare eller personal som utrett förhållandet mellan Anna och pojken Simon har funnit några belägg för påståendena. Dessutom ifrågasattes psykologernas utredning av en professor i rättspsykiatri.
Domaren konstaterade att inget litet barn kan må bra av en så utdragen process, av så mycket utredande och av en så djup konflikt mellan föräldrarna: ”Det är därför angeläget att man genom denna rättegång och denna dom lägger grunden för en normal utveckling och uppväxt för Simon”, skrev han i domen och gav pappa Anders ensam vårdnad. Samma dag packade Anna en väska, tog Simon med sig, och gick under jorden. I drygt ett år har de levt på hemlig ort.
I alla konflikter finns minst två versioner av händelseförloppet. För en utomstående bedömare kan det vara svårt att avgöra vad som är sant och vad som är falskt. I historien om Simon finns det i alla fall en sak som är svår att ifrågasätta: Annas rädsla och hennes övertygelse om att Anders har förgripit sig på sonen.
Vi träffas i utkanten av en mellanstor stad i Sverige. Hon har precis lämnat Simon till fotbollsskolan. Hon
säger att det alltid är nervöst att gå ifrån honom.
– Jag lever varje dag med skräcken att någon ska dyka upp bakom hörnet och ta Simon ifrån mig och föra honom till pappan.
Annas advokat, Ulf Gardner, som haft fallet sedan 1997, säger att det är ett av de märkligaste mål han varit med om.
– En läkare i barnpsykiatri och två erfarna psykologer har vittnat i målet om att pojken med största säkerhet varit utsatt för sexuella övergrepp. Samtliga menar att pojken pekat ut pappan som förövare. Ändå har man gett pappan ensam vårdnad.
När Simon kom efter tolv års förhållande var han ett efterlängtat barn. Ett förhållande som kännetecknades av både kärlek, bråk och slag, enligt Anna.
– När vi kom hem från BB var det stökigt och Anders började dricka. Det fanns ingen mat hemma så jag tog Simon och åkte i väg och handlade. Jag minns att jag tappade ett paket cornflakes på varuhusgolvet och när jag skulle böja mig ner för att plocka upp det svartnade det för ögonen och jag sjönk ihop.
Anna insåg snart att förhållandet med Anders var över, att hon måste flytta ifrån honom och ansöka om ensam vårdnad.
Anders, Simons pappa, säger att det hela liknar en fars, en skandal, säger han.
– Psykologerna har svalt Annas version rakt av, men mig har man aldrig brytt sig om att höra. Jag fick erbjudandet, men då hade de redan bestämt sig för att jag var en förövare, så jag tackade nej.
Enligt Anna började de sexuella övergreppen efter skilsmässan, i samband med att Simon skulle sova över hos sin pappa första gången. Det var midsommarafton och Simon var tre år gammal.
– När han kom hem och jag gick fram till honom där han satt i bilen fick jag en chock. Han tittade inte på mig utan stirrade bara rakt fram, helt apatisk. Jag upptäckte att han hade kissat på sig och när jag frågade honom vad som hänt, sa han att han blivit våt i skogen. Jag försökte bada honom men han bara skrek rätt ut och vägrade att gå in i badrummet. Jag fick inte ta i honom och när jag skulle natta honom skrek han att jag inte fick komma in. Senare
på kvällen såg jag att han var svullen i stjärten och på snoppen och han skrek att han hade någonting i rumpan.
Vittnesmålen i rättegången ger en annan bild: När Anders skulle lämna Simon satt pojken och sov i bilen. Han var lite blöt på byxorna efter att ha gått ut i vattnet. Anders och hans sambo Josefin berättar att Anna ryckte ut Simon ur bilen så att han slog i huvudet, vaknade och började gråta.
Morföräldrarna berättade att Anna lämnade av honom hos dem, och bara stannade i fem, tio minuter innan hon åkte iväg för att jobba. Det var morföräldrarna som försökte bada Simon och som sedan nattade honom.
Ett par dagar efter midsommarhelgen hade Simon tid hos en läkare på barnavårdscentralen. Anna ville att läkaren skulle undersöka det hon trodde var spår av sexuella övergrepp. Läkaren beslöt sig för att göra en barnavårdsanmälan. Men det var inte eventuella märken efter övergrepp som ledde till anmälan utan Simons beteende. Läkaren ansåg att pojken var vanvårdad och illa utvecklad för sin ålder.
Socialtjänsten beslutade att låta göra en utredning av förhållandet mellan Anna och Simon på Karolinska sjukhusets utredningshem, Eugeniahemmet. Där konstaterade personalen efter två och en halv månads utredande att Anna behövde hjälp med sin föräldraroll. Annars riskerade Simon att få ”stora problem i sociala sammanhang”.
Utredarna tyckte sig inte kunna bedöma om Simon utsatts för fysiskt våld eller sexuella övergrepp, däremot ansåg man att förhållandet mellan Simon och hans pappa fungerade väldigt bra.
– Det var ytterst märkligt att man aldrig gjorde en utredning om de sexuella övergreppen, trots att Anna hade uttryckt sin oro över det, säger advokat Ulf Gardner.
Med den barnpsykiatriska utredningen i handen beslutade socialtjänsten att Anna och Simon var i behov av hjälp. De kontaktade ett behandlingshem, som emellertid tackade nej till att ta emot Anna och Simon, med hänvisning till att mamman inte tycktes ha någon insikt i behovet av behandling.
Med hänvisning till Simons ”emotionella
störningstillstånd” begärde socialnämnden då att vårdnaden skulle flyttas över på pappan. Anna berättar att hon greps av panik och själv tog kontakt med behandlingshem som kunde tänkas ta emot henne och Simon. Till slut fick hon en plats på Ebbagården i Sollentuna och åkte dit tillsammans med pojken.
Under de drygt tre månader som Anna och Simon var på behandlingshemmet träffade Simon sin pappa regelbundet. Personalen ansåg att Simon hade en bra relation till bägge sina föräldrar.
Men Anna ansåg att Simon mådde dåligt. Hon tog kontakt med Vasa PBU (barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning) som specialiserar sig på barn som har utsatts för sexuella övergrepp. I september 1999 konstaterade en läkare i barnpsykiatri och en psykolog att Simon med största sannolikhet hade blivit sexuellt utnyttjad. (Chefen för Vasa PBU ansåg dock att utredningen var bristfällig).
Anna kontaktade ännu en psykolog som konstaterade samma sak. Med alla tre psykologerna som nu skulle vittna i rättegången trodde Anna och hennes
advokat att de hade goda chanser att vinna. Men domstolen ansåg alltså inte att misstankarna hade kunnat styrkas. Däremot stod det klart, enligt domstolen, att Anna aktivt hade hindrat umgänget mellan Simon och hans pappa. Bland annat därför beslutade rätten att ge pappa Anders ensam vårdnad om Simon.
Att leva gömd, som en flykting i sitt eget land, är en mardröm i sig, berättar Anna.
– Det är ett fruktansvärt liv att leva, men jag tycker inte att jag har något val.
Anna har överklagat tingsrättens dom till hovrätten där fallet ska upp i augusti, men hennes advokat är rädd att de ska förlora.
– Då flyr jag igen, säger Anna, utan tvekan.
Lasse Gärdlund, pappans advokat, menar att det bara finns två personer som med säkerhet kan veta vad som har hänt och det är pojken och pappan.
– Psykologernas utsagor har prövats både i länsrätten och i tingsrätten och man kom fram till att de saknade grund. Pojkens berättelser är mycket knapphändiga och i stället har man förlitat sig på mammans uppgifter. Det finns ingen som helst bevisning för att pappan skulle ha förgripit sig på pojken.
Anders som idag är sambo och pappa till två tvillingpojkar har trott flera gånger att han och Anna har närmat sig en lösning.
– Jag har gått från möten och känt mig hoppfull men sen har hon dragit i gång igen. Jag har gått med på för många uppgörelser som bara runnit ut i sanden. Allt jag önskar i dag är att Simon ska få lugn och ro. Och kan jag få bekräftelse på att han har det bra och att vi kan träffas regelbundet, kan jag tänka mig att han fortsätter att bo hos Anna.
Åsa Lekberg och Magnus Jacobson
