Ur artikeln
De sitter i skuggan under ett olivträd. Högtidsklädda. Temperaturen har stigit till 44 grader och de har inte druckit en droppe vatten på hela dagen, ännu mindre ätit. Det är ramadan och fastan bryts inte förrän 19.45, nu är klockan snart två.
Jag kan se deras odling skymta bakom stenmuren. Efter en resa genom Västbanken, längs muren, vakttorn, vägspärrar och militär med automatvapen, känns det gröna fältet som en välsignelse.
Vi är i Jordandalen i Palestina, hjärtat i det palestinska jordbruket. I dag kallas området C och kontrolleras fullt ut av den israeliska armén.
Den 50 år långa ockupationen av Palestina har katastrofala konsekvenser för landets jordbrukare. Avspärrningar och säkerhetszoner gör det oerhört svårt för bönder att odla sin jord, skörda sina produkter och sälja dem. Fattigdom och brist på arbete gör att många palestinska kvinnor tvingas arbete på de israeliska bosättningarna eller gifta sig ungt, redan vid 15. Många ger upp och lämnar landet.
– Våra familjer och alla andra i byn, tyckte det var en konstig idé att vi kvinnor skulle börja odla själva. Men efter vi fått utbildning i jämställdhet lärde vi oss att argumentera för vår sak. Nu när männen ser alla fördelar som odlingen har gett familjerna, stöttar de oss, säger Iman Jamel Turkman, 30.
Grönsaker och kryddor räcker både till kvinnornas familjer och till att sälja lokalt. Med mer vatten, mer mark och utan vägspärrar skulle de kunna växa.
–Vi har en hel armé emot oss och utan stöd från Sverige hade vi aldrig lyckats komma så här långt. Vi har fått hjälp med att få växthusen i bruk och att bygga vattentank för att samla upp regnvatten.
Nu drömmer dem om att växa.
–Vårt jordbruk har gjort våra liv så mycket bättre. Det är svårt att vara lycklig i ett ockuperat land, men jag kan säga att jag är nöjd. Det räcker långt i ett land som Palestina.
Foto: Marcus Lundstedt
