Dansa med djävulen

Möt Sanna Lundell och Ann Söderlund. Om kriser, pappor, män och en ny tv-serie, men framför allt om det livslånga arbetet att fokusera på sitt eget liv i stället för på någon annans.
Djävulsdansen

Ur artikeln

Kaffet kokar, en blöja ska bytas, en hund ska rastas och en kajalpenna ska vässas. Det är andra försöket att få duon Sanna Lundell 35, och Ann Söderlund 41, på plats.  

– Det blir lätt kaos eftersom jag har tusen saker att göra och dessutom en liten bebis, säger Ann och sliter av en prislapp från kavajen.

När Sanna var 21 år och skulle bilda familj med Wille Crawfoord förstod hon att något var fel. Inte med honom men med henne. Tanken på familj fick Sanna att vilja fly. Livet kändes overkligt, som om det passerade förbi utan att hon var med. Sju år senare, efter skilsmässa och med en dotter på fem, gick hon på sitt första ACA möte (Vuxna barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer).  I samma veva träffade hon Mikael Persbrandt.

–  Alla relationer där det finns ett missbruk börjar som en stor härlig fest. Det är ju ingen tråkig alkis man träffar utan en ascool kille som alla vill ligga med, säger Sanna.

– Jag var ganska så kaotisk själv och hade inte bästa självkänslan efter att ha lämnat ett annat destruktivt förhållande. Han räddade mig, tyckte jag då. Med honom blev livet som ett stort rus och eftersom jag växte upp i en tillåtande miljö, tyckte jag inte det var så konstigt att det ibland gick överstyr. Så här i efterhand var jag jävligt blåögd, säger Ann.
– Jag lekte att vi var den perfekta familjen. Jag lagade mat, tände värmeljus och bjöd på kalas.  Jag såg till att ständigt vara upptagen med något, som att shoppa, byta bostad eller vara gravid. Allt var en karusell och mitt liv gick ut på att släcka bränder, säger Ann och menar att många tyckte att det är väl bara att lämna relationen klippa sig och skaffa sig ett nytt liv. Men så lätt är det inte, menar Ann. 

– När jag till slut bröt upp var det som att öppna en kran till  min kreativitet. Jag har fått gåvor i mitt liv och det är min plikt att förvalta dem mer än ”good enough.”Nu när jag lever i en icke destruktiv relation, förstår jag hur mörka mina tidigare förhållanden har varit. Om jag inte hade lyckats bryta upp, är jag övertygad om att jag hade blivit sjuk, kanske till och med dött, säger Ann.

– En kärleksrelation bygger på tillit, den kräver förtroende och man måste kunna vara sårbar. Inget av det kan en missbrukare ge. Hur mycket man än tror och hoppas så är det omöjligt. Däremot kan man ha andra typer av relationer med människor som aktivt missbrukar. Det går inte att leva ett liv som ett vi, men går det att leva nära varandra i kärlek, säger Sanna.

Foto: Tove Falk Olsson